It never ends

Att jag aldrig kan ge mig. Men tankarna slutar aldrig virvla runt. Jag är så himla förvirrad av allt. Främst för att han i alla fall enligt sig själv fortfarande tyckte om mig, det var inte det. Ja, men då så? Jobbiga saker kan man ta sig igenom, det gör en bara starkare. Och om det inte skulle gått, ja då hade man vetat det och så hade det tagit slut helt naturligt. Det hade känts bättre om det tog slut för att han inte älskade mig längre, eller något sånt. Ni fattar. Det hade varit hårt, men älskar han mig inte finns det ju inget att göra heller. Nu kan jag liksom inte tillåta mig själv att sluta hoppas. Hoppas på att han så småningom ska inse att han faktiskt saknar mig, att han ju vill ha mig hos sig. Jag vet att det är dumt, men ändå. Om jag ger det en månad, det där lilla hoppet? Sen får jag ta död på det. Men en månad? Okej, det är en evighet om man plågas varje minut. Men ändå. Jag kan väl klara mig, antar jag. Lär bli ganska mycket distraktioner ändå tills dess. Med festivaler och så vidare. Så förhoppningsvis färre gråtattacker och mer av det roliga. Dessutom får jag en chans att se om Georgia Nicolsons "Gummibandsmetoden" fungerar.

Jag måste förresten tillägga att jag är ingen gråtmänniska egentligen. Innan detta var det väl inte mer än att jag grät en gång varannan månad i samband med pms, typ. Det är det jag menar med att jag inte är mig lik. Och nu förföljer det mig överallt, till och med i stallet. I förrgår när jag stod och mockade till exempel. Tur att stallet var i princip tomt.

Och till alla som inte har fattat att jag inte är intresserad - snälla, låt mig bara vara. Jag har dock insett värdet av att spela svårflörtad. Synd att jag inte spelar det minsta just nu. Men kan ju vara bra att ha koll på i framtiden.

Mår du inte dåligt av att jag försvinner, så har du ändå aldrig älskat mig.
Och då kan det ju lika gärna vara.