Idag var det bal för Bolleruparna som går sista året och jag var där innan de åkte iväg och höll det här söta paret sällskap! Det var roligt. Och jag tror inte jag gjorde bort mig alltför mycket, var ju som sagt första gången jag faktiskt träffade Maddes pojkvän. Han hade i alla fall bra humor, jippi! Och han är helt klart godkänd, Madde, haha.
Sedan kom pappa och hämtade mig efter jobbet och så åkte vi hem till honom i Tomelilla och först fikade vi lite eftersom jag höll på att svälta ihjäl och sedan lagade pappa mat medan jag läste min nyinköpta Cosmo (enligt den har jag tydligen värsta grymma självförtroendet över min kropp, det är väl bara att gratulera mig själv då!) och sedan åt vi och jag babblade konstant. Nästan så att inte ens pappa lyckades avbryta mig. Sedan körde vi in till Ystad, jag bytte om och så vidare till stallet.
Sedan, på väg hem igen, stannade pappa bara till på radion och skulle in om och kolla något bara. Jag satt kvar och väntade i bilen. Men han dröjde jättelänge och efter ett tag brast allt för mig, där jag satt, ensam och utan någonting att distrahera mig med. Tårarna bara rann och rann, och ännu mer när jag kände att den enda jag ville och visste kunde trösta mig också var anledningen till att jag grät. Om jag bara kunde komma över det här någon gång. Jag har aldrig i hela mitt liv gått och varit så här ledsen över något så här länge.
Men nu ska jag i alla fall tillbringa resten av kvällen i sängen med mörk choklad, te och lite Gossip Girl. Chuck är i alla fall fin att titta på. Hoppas att det inte händer något dåligt med honom eller Blair nu bara, för då kommer jag säkert gråta ännu mer. Jag är helt hyperkänslig för allt nuförtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar