Nu har jag tänkt lite. Igen.
Jag önskar mig en människa som betyder jättemycket för mig. Och som jag vet att jag själv betyder lika mycket för. Så att jag vågar. Som frågar varje dag hur det är med mig, berättar om sin egen dag. Som bryr sig. Vardagliga ting. Som man saknar så när man inte har dem. Mest av allt önskar jag mig trygghet. Jag har nog aldrig i mitt liv känt mig riktigt trygg. Jo, som sagt, hos Honom, men det togs ju ifrån mig och jag känner mig mindre trygg än någonsin. Jag önskar mig någon jag kan vara hos och som jag verkligen kan vara mig själv med, helt avslappnad utan att behöva tänka på mig själv eller vad jag säger eller gör. Jag vill ha någon som älskar mig för den jag är. Som vågar säga det, visa det. Som inte låter mig tvivla. Som kan ta hand om mig om det behövs. Jag tror jag säger som Ted i HIMYM, minns inte exakt orden men att han längtar tills han gift sig och hans liv har börjat på riktigt och sådär. Jag längtar tills jag kan ha en egen familj. Den jag har är inte mycket att komma med.
Jag tror att mycket av min otrygghet beror på att alla runt om mig jämt sviker. Hit och dit. Hela tiden. Jag vågar inte lita på någon. Och bara det är påfrestande i sig. Det kan vara alla möjliga saker; saker man planerat och sett fram emot men som sedan i sista minuten blir inställda av någon korkad anledning som inte ens gälls. Jag blir bara så trött. Mer och mer för varje gång. Är det konstigt att jag är som jag är med folk? Det är inte många jag släpper nära inpå mig, men de som jag faktiskt gör det med, slutar också alltid med att de sviker mig på ett eller annat sätt. Visst, jag vet mycket väl att jag inte är någon perfekt människa själv, men jag försöker i alla fall. Vill inte göra folk besvikna. Och jag planerar inte saker som jag egentligen inte vill göra. Det är väl ingen mening med det?
Och hur gärna jag än vill slippa det så saknar jag Honom fortfarande så fruktansvärt mycket. Det gör fortfarande så himla ont. Och jag kan ju inte säga det till honom heller. Jag vill inte bli något psyko-ex. Det enda jag vill är att få vara med honom. Det enda hem och trygghet jag haft. Men det får jag ju inte. Så det är ingen mening med att vilja eller längta. Fast det hjälps inte. Det går inte bort hur mycket jag än önskar att det skulle det.
Min okrusidulliga vardag
5 år sedan
Usch, jag tycker verkligen synd om dig, och jag ver precis hur det känns. Jag gick genom samma sak för ungefär sex månader sen... och det tar tid, det måste få lov att ta tid. Och när man mår lika dåligt efter en månad så tror man att man aldrig någonsin kommer må bra igen, men det gör man faktiskt. Det tar tid bara. Och ja, det är lite ensamt ibland, man hinner vänja sig vid att alltid ha någon där som man kan vara sig själv med, 100 %, men vänner finns ju, det räcker med en bra vän för att man ska överleva. Och resten av tiden lär man sig vara ensam och att faktiskt tycka om att bara vara med sig själv ;) Nu blev det ganska mycket svamlande, men vad jag vill säga är att det är normalt att sakna den andra. Du kommer sakna honom först, sen att ha någon alls, och sen kommer det försvinna. Och när det väl är över så känner man sig stark och som en ny människa :) Ha det bra :)
SvaraRadera