Usch, jag är så arg och ledsen över att en viss person från i våras har gjort mig så rädd för kärlek. Både för att ge och ta emot. Jag får ångest av det. Vill, men vågar liksom inte. Vill inte lämna ut mig så igen, och låta en person som påstod att han älskade en osv helt riva ner ens värld och lämna en i skiten för något jag "gjorde".
Vad det var jag gjorde? Har inte orkat säga det innan, men nu vill jag på något sätt. Jag blev utnyttjad av ett jävla äckel, en vidrig idiot. Jag var extremt berusad, det erkänner jag, men det är ingen ursäkt när man säger nej. Om och om igen. Att bli tvingad när man inte ens kan stå på benen för att gå därifrån, fastän det är det enda man vill, det är inget kul. Synd att det inte fanns några vittnen eller bevis bara, och att de där förbannade minnesluckorna inte hjälpte mig det minsta i förhören... Därför tog jag också tillbaka min anmälan, eftersom när ord står mot ord, vad ska man göra? Det hade ju ändå inte lett någonvart, mer än att jag skulle behöva ännu längre tid på mig för att försöka läka mina sår. Det skulle vara som att pilla bort sårskorpan hela tiden innan den ens hann stelna. Och det jag behövde läka var både själva och händelsen och dessutom Alex.
Är väl därför allt är extra svårt. Att han lämnade mig i sticket när jag behövde honom som mest. Han fick mig att tvivla på kärleken. Och att allt han sagt bara var ord. Att ingenting betydde något. Jag vill fortfarande dö när jag kommer in i de här tankarna igen. Vilket som tur är mer och mer sällan.
Jag vill ge ett stort tack till de som hjälpt mig igenom det här, så gott de kunnat i alla fall. Jag vet att det inte är lätt. Men det är till stor hjälp bara att finnas där. Och jag har börjat ana att det kanske trots allt finns fina människor där ute. Även om jag såklart har blivit än mer rädd än förut att bli lämnad, övergiven.
