Jag mådde bättre fram på eftermiddagen, med Gossip Girl på tv och jag lyckades få i mig tre mackor och ett glas O'boy, wihou! Sedan var det raka vägen ner till stan och kuratorn och det gick väl bra. Hon sa i alla fall att det jag känner är helt normalt för någon i min situation och att det kan ta allt från 1 månad, 3 veckor eller 3 månader innan det känns bra igen! Och att det är bra att jag kan gråta så som jag gör. Se där!
Sedan stressade jag i alla fall iväg till stallet och var framme på rekordtid. Precis lagom till de nya skorna satt på Fallino och hovslagaren satte in honom i boxen igen (jag ringde honom tidigare på dagen och sa att jag inte kunde komma förrän kvart över fem och han sa att han nog skulle komma halv fem men han kunde ju sätta igång utan mig.) Så det blev ju bra!
Sen pratade jag med Sofia, ångrade att jag bara haft jeans med mig som ombyte och inte ridbyxor, ryktade, pysslade och friserade Fallino innan jag mockade boxen och sedan hagen och fyllde på vattenkaret. Vid det laget var det så varmt att jag gick i linne, skönt! Sedan satt jag ute och betade med honom en halvtimme eller något innan jag gjorde klart det sista i stallet och sedan åkte hem.
Dessutom så fick Björn Gustafsson mig att skratta, precis som väntat. Den där delen från Sverige Pussas och kramas, när han är dumpad... Visste knappt om jag skulle skratta eller gråta när jag såg det nu igen! Haha, herregud.
Min okrusidulliga vardag
5 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar