Inget särskilt så, men en väldigt målande beskrivning. Jag hatar när man inte kan få fram det man vill ha sagt, man kan inte hitta orden, och ännu värre när man blir instängd av sina tårar och varken kan tänka eller prata klart längre.
I alla fall så har jag insett hur mycket jag har förändrats den senaste tiden. Kanske bara för en tid, jag vet inte, men ändå. Allt är så annorlunda. Alla vet ju, eller nej, egentligen bara de som kände mig väl, att jag var lite mer vild och galen och vulgär förut. Lite mer rolig, helt enkelt, och lite mer ett arsle. Jag kan fortfarande vara rolig, visst, men jag har lugnat ner mig. Det kommer ta tid innan jag petar på någon ny kille. Förut har det inte varit så allvarligt, faktiskt lite mer en kille en dag, en annan nästa. Det kan jag väl erkänna nu i efterhand. Jag sårade kanske lite människor på vägen, men jag brydde mig inte så mycket. Eller det kanske jag gjorde, men allt gick så snabbt över.
Nu behöver jag tid. Jag vill inte ha någon kärlek på ett tag. Jag kommer inte vilja eller våga släppa någon så nära inpå. Även om det kan vara underbart och ljuvligt med kärlek, som jag märkt, så är det så lätt att bli sårad eller ännu värre, såra. Jag orkar inte med den risken. Jag måste vara lite rädd om mig själv. Och dessutom så känner jag mig den här gången äcklad bara av tanken att någon annan ens skulle röra vid mig. Så var det inte förut. Då hade jag i princip backups. Hur illa det än låter.
Men. Vi får väl se. Om jag kan hitta mig själv igen i virrvarret av allt annat. Mitt nya jag, förhoppningsvis. Men jag har ingen aning om hur hon kommer att vara. Och ska jag hitta någon ny pojke så får han minsann se till att uppfylla de 17 kraven nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar