On this sweet Sunday

Idag har varit en mycket bra dag, rakt igenom. Var länge och myste i stallet, kom dit vid halv tolv och kom hem vid fyra. Mockade, red, duschade svettiga Fallino, släppte honom i sommarhagen för första gången i år (han blev glad och torkade på 2 röda) med Cooper och Kalle bredvid. Gick hur bra som helst. Så där fick han gå och mysa resten av eftermiddagen medan jag var duktig och putsade alla grejer (behövdes) och fixade klart allt i stallet innan han fick komma in och fortsätta sitt ätande. Var en toppendag i stallet! Var Familjedag också (vilket jag hade glömt) så var mycket ståhej runt omkring, men Fallino tog det som en man. Faktiskt. Nästan hela tiden i alla fall. Är så härligt, i stallet får jag tillbaka livslusten lite. Kan vara mig själv, och bara njuta lite av livet.

När jag kom hem var det bara att hoppa in i duschen och göra sig i ordning inför kvällens middag hos farmor. Dit kom, förutom min syster och jag, mina fastrar, 2 respektive och 3 av mina kusiner. Var riktigt trevligt. God mat och mycket prat och skratt, som alltid när mina kära fastrar är närvarande! Slutade med att vi satt och tittade på gamla smycken, från min gammelmormor och ännu längre bak. Jag fick ta med mig en brosch hem och jag fastnade för en som jag tyckte var mycket fin. Speciell, den talade liksom lite till mig. Funderar på om man kanske kan trä en kedja genom den och ha den som halsband?

Hästskrället

Igår ringde de från stallet och frågade om jag skulle ut dit snart, de var lite oroliga för Fallino bara. Han låg ner i boxen och stönade, och det var inte likt honom tyckte de, men det var ju bättre om jag bedömde, jag känner ju honom bättre. Så jag tog mig dit, men han var precis som vanligt när jag kom, stod glatt i boxen och tuggade halm. Tog ut och gick en sväng med honom, han var jättepigg och väldigt hungrig på gräs, så inget konstigt där heller. Ingen temp hade han heller, och allt var normalt när jag mockade. Så jag kunde inte märka något konstigt alls med honom. Men han kan ju trots allt vara ganska trött på eftermiddagarna och kvällarna ibland, även om det inte är ofta som jag är där som han ligger ner. Och ljud är han ju extremt duktig på att göra... Enligt några andra i stallet hade han sprungit ganska mycket i hagen ocjkså under dagen. Hm. Jag fick i alla fall åka hem igen och ingen har hört av sig sedan dess, så han borde ju vara okej? Ska snart dit ändå. Först frukost på sängen för mamma!

Fick ju tag på någon bild efter många om och men från förra söndagen, här är en jag tycker är fin.

Vårfest

Vårfesten! Vart lyckad.
Lagom berusad och på gott humör.
Myggbett, dramatik, dans, skratt, lekplats, genialiska planer som aldrig sattes i verket. Massa snuskprat.
Det började 15.00 med chips, vin och klädångest. Precis som vanligt. 18.30 buss till Sjöbo. Sedan var kvällen i full gång.

Synd att hela den här dagens planer gick i stöpet. Och jag ville jättegärna till Öja. Var inte ens jag som tjatade om det hela natten. Men, det är ju bara mig det handlar om. Inget viktigt.

I want earth to breathe to me

Nu har jag tänkt lite. Igen.
Jag önskar mig en människa som betyder jättemycket för mig. Och som jag vet att jag själv betyder lika mycket för. Så att jag vågar. Som frågar varje dag hur det är med mig, berättar om sin egen dag. Som bryr sig. Vardagliga ting. Som man saknar så när man inte har dem. Mest av allt önskar jag mig trygghet. Jag har nog aldrig i mitt liv känt mig riktigt trygg. Jo, som sagt, hos Honom, men det togs ju ifrån mig och jag känner mig mindre trygg än någonsin. Jag önskar mig någon jag kan vara hos och som jag verkligen kan vara mig själv med, helt avslappnad utan att behöva tänka på mig själv eller vad jag säger eller gör. Jag vill ha någon som älskar mig för den jag är. Som vågar säga det, visa det. Som inte låter mig tvivla. Som kan ta hand om mig om det behövs. Jag tror jag säger som Ted i HIMYM, minns inte exakt orden men att han längtar tills han gift sig och hans liv har börjat på riktigt och sådär. Jag längtar tills jag kan ha en egen familj. Den jag har är inte mycket att komma med.

Jag tror att mycket av min otrygghet beror på att alla runt om mig jämt sviker. Hit och dit. Hela tiden. Jag vågar inte lita på någon. Och bara det är påfrestande i sig. Det kan vara alla möjliga saker; saker man planerat och sett fram emot men som sedan i sista minuten blir inställda av någon korkad anledning som inte ens gälls. Jag blir bara så trött. Mer och mer för varje gång. Är det konstigt att jag är som jag är med folk? Det är inte många jag släpper nära inpå mig, men de som jag faktiskt gör det med, slutar också alltid med att de sviker mig på ett eller annat sätt. Visst, jag vet mycket väl att jag inte är någon perfekt människa själv, men jag försöker i alla fall. Vill inte göra folk besvikna. Och jag planerar inte saker som jag egentligen inte vill göra. Det är väl ingen mening med det?

Och hur gärna jag än vill slippa det så saknar jag Honom fortfarande så fruktansvärt mycket. Det gör fortfarande så himla ont. Och jag kan ju inte säga det till honom heller. Jag vill inte bli något psyko-ex. Det enda jag vill är att få vara med honom. Det enda hem och trygghet jag haft. Men det får jag ju inte. Så det är ingen mening med att vilja eller längta. Fast det hjälps inte. Det går inte bort hur mycket jag än önskar att det skulle det.

Fem.

Okej.
1. Jag får panik på min dator. Sen när blev den så här efterbliven och seg?!

2. Imorgon lär bli en stressig dag. Upp vid 8 som vanligt, städa lite med stereon på härligt hög volym (ingen annan hemma) och detta eftersom morgondagen inte blev som planerad; vi får vara här och förfesta istället då vi inte kan ta oss ut dit vi skulle från början... Men men! My room is a mess. Jag har i princip levt i min säng den senaste tiden. Och det ser ut därefter.
I alla fall. Sedan ska jag befinna mig i stallet halv tolv och sedan ska jag & Green rida ut! Och jag ska helst vara hemma till två tänkte jag. Borde försöka hinna handla också.
Sedan är det i alla fall VÅRFEST på kvällen! Wie. Det ska nog bli livat. Om jag kan komma på nåt vettigt eller i alla fall kul att ha på mig.

3. Jag borde sova nu så jag orkar med ovanstående.

4. Mitt värsta skoskav gör så ont att hela foten dunkar. Alltså, vilka skor ska jag kunna ha imorgon?! En mycket intressant fråga.

5. Det här tog dubbelt så lång tid att skriva än vad det skulle gjort i vanliga fall - MIN DATOR ÄR DUM I HUVUDET!!! Och för en månad sedan ungefär hade jag bara kunnat fråga mitt geni till pojkvän vad det var för jävla fel och låta honom dumförklara mig. Men nu - icke sa nicke. Jag får väl bara hoppas att den är bättre imorgon igen. Att den hade en svacka.

Reason will not lead to solution

Jag blir så trött. Varför kan man inte bara stänga av känslor, som en kran? Jag var mycket bättre på sådant förut. Nu går det bara inte.

Från och med nu ska jag försöka att leva utan att bli känslomässigt engagerad i någon eller något. Ett tag framöver i alla fall. Tills jag har läkt. Det är säkrast så.

Tired Thursday

Så, hemma igen. Satan vad det blåser!! Nu fick jag säga vad jag ville, tyckte och kände. Förhoppningsvis blir det så med. Men tvivlar på att det inte skulle bli det. Så jag kan nog vara rätt lugn.

Usch, vad trött jag är. Var helt grötig i hjärnan nu när jag var iväg. Hon bara "Varför tittar du ut genom fönstret varje gång jag frågar dig något?" Jag bara "Va?". Är väl inget jag tänker på. Finns det fönster och jag kan titta ut gör jag oftast det. I alla fall. Huvudvärk. Tillbaka igen. Var rätt lugnt igår och i förrgår med tror jag. Började ju bli bättre med sömnen och allt det nu, satan! Fast då somnar jag förhoppningsvis hyfsat bra inatt. Annars är jag tillbaka på ruta ett igen.

Nej, nu ska jag slappa lite, lyssna på the Cardigans och ta igen mig till eftermiddagen då jag ska träffa syster min på stan och shoppa med henne. Eller, till henne. Hon behövde lite nya underkläder och så, och vem kan då vara bättre att ha med sig än jag? Experten själv. Typ. Fast hon ska inte få några sexiga. Inte alltför i alla fall. Hon är för liten för sånt!! Typ.

Natt

Var en rätt mysig natt ändå. Inte för att jag direkt sov så mycket, men det var mysigt med allt regn och blåsten och jag tror nästan att det åskade också. Fick gå upp och stänga fönsterna för att det regnade in. På morgonen när jag började somna på riktigt så började jag få sms men sedan somnade jag om och till och med drömde grejer. Hoppas jag inte pratade i sömnen. Men mitt i all den skönaste sömnen vaknade jag av mitt alarm och jag var tvungen att åka. Som tur var strålade solen nu även om det fortfarande blåser äckligt mycket. Och nu är jag hemma och ska alldeles strax göra mig i ordning... Har ett möte klockan 11. Jippi. Och jag ser ut och känner mig som ett vrak. Men men! Måste komma på vilka skor jag kan ha på mig också. Har ju skoskav överallt nu igen, känns det som.

Spårlöst

Ärligt talat. Vart tar alla ens saker vägen? Jag är just nu i akut behov av ett kuvert. Jag vet att jag har en hel bunte sen jag var på Gotland, och jag vet att jag sett dem nånstans, jag sparade dem på ett bra ställe. Var? Är då den stora frågan. För jag har letat på alla bra ställen jag kan tänka mig att de skulle kunna finnas. Men ingenstans. Spårlöst försvunna.

Får väl köpa nya idag då. Så kan jag lova att de andra dyker upp innan veckan är slut.

Shoppingabstinens!

Ja, som rubriken säger. Jag har shoppingabstinens!! Seriöst. Vill ha nya skor. Behöver nåt att ha på mig på fredag! Och en massa annat. Ett par jeans som faktiskt passar, till exempel. Måste få komma iväg på en rejäl shoppingrunda snart! (Madde, se det som en pik... hrm.)

Idag blir det i alla fall Arbetsförmedlingen i eftermiddag (snark) och sedan kanske en sväng in om i någon affär när jag ändå är nere på stan..
Sedan blir det i alla fall stallet som vanligt och ikväll ska jag bli väldigt distraherad är planen! Hihi. Kan bli kul.

Måste börja peppa inför fredag också. Fast är lättare när man faktiskt vet vad man ska ha på sig... Annars är det mest ångest. Nej, men det ska bli extremt skoj! Sista Bollerupsfesten för min del? Den ska äga! Vi ska äga.

Oh yeah, I'm fine. Everything's just wonderful.

Okej, nu får det bannemig räcka. Jag är trött på att vara ledsen. Vad är det för mening? Nu får det vara slut på gnäll och självömkan och tårar. Se framåt! Eller nåt. Lägga saker och ting bakom mig, i alla fall. Ska göra mitt bästa för att radera vissa tankar och minnen, åtminstone för tillfället. Och måste börja ta tag i saker och ting både för att jag måste och för att det kan hjälpa till att distrahera mig.

Nu ska jakten på lycka börja igen! Typ.

Här är förresten min nya favoritlåt! :)

Littlest Things

Dreams, Dreams
Of when we had just started things
Dreams of you and me
It seems, It seems
That I can't shake those memories
I wonder if you have the same dreams too.

Jag har faktiskt kommit på en bra sak med att det inte är Han & jag längre; jag har slutat slösa mina pengar på en massa fina underkläder. Vad är meningen? För det första har jag redan en massa, men för det andra, vem ska se dem? Det är i vilket fall inget kul längre. Även om jag älskar fina underkläder så är det inte samma sak om man inte får visa upp dem för någon man tycker om...

Nu har jag nog faktiskt kommit så långt att jag känner att får jag bara något slags svar på mina funderingar och allt som jag grubblar över så kan jag gå vidare. Men så länge jag fortsätter mitt tänkande så kommer jag ingenvart. Och det är ju minst sagt ganska segt. Så om han nu bara kunde svara på det jag undrar så kan jag ta det till mig och sedan move on.

Nej, nu ska jag faktiskt ta och sätta mig och fortsätta läsa min bok och lyssna på Lily Allen (It's not me, it's you).
Få se om jag kan få fotona av pappa sen idag i alla fall. Blir så trött på att vänta. Hur jobbigt kan det vara liksom?

Rest in peace

Oj, fick just veta att min mentor i gymnasiet gick bort förra veckan. Inte för att vi stod särskilt nära honom eller sådär, han var allmänt konstig faktiskt. Men ja, han var liksom sig själv i alla fall. Helt och hållet. Han älskade verkligen djur och höll i etologikursen (som var mycket givande) och fårkursen och allmänt hade han väl hand om fåren.
Hittade ingen bild på honom heller som jag hade, mer än en från när vi var på Kolmården med etologigruppen förra våren (med gruppen som började med runt 20 elever och slutade med typ 6-7 stycken..) där man ser hans hatt (stråhatt...). Känns konstigt i alla fall. Han var ju inte så himla gammal heller. Undrar vad det var som hände.

Så, LRL, vila i frid. Hoppas alla djuren klarar sig utan dig.

Sleeping beauty

Idag känns det lite bättre. Får väl gå ner och äta frukost snart bara, så det inte blir en repris av gårdagen. En av sakerna jag och kuratorn pratade om igår var min sömn; jag skulle försöka få till mer regelbunden och lagom mycket sömn. Lägga mig vid halv tolv-tolv och upp vid åtta. Gärna kolla på tv innan så att tankarna styrdes bort. Så igårkväll tittade jag på SATC och Scrubs och sedan somnade jag hyfsat bra. Och upp klockan åtta! Yes, jag är duktig. Grejen är ju att sover man lagom är man pigg när man vaknar, det är när jag sovit för länge som jag är ett vrak. Men erkänn, att sova är bara sååå skönt. Klart det är svårt att motstå frestelsen att bara somna om igen när man ändå inte har någon särskild tid att passa.

Vårfest på fredag! Jag är inte ett dugg taggad, dessvärre. Vet inte ens vad jag ska ha på mig. Men, det kommer väl. Om inte annat så på fredag.

Hoppas vädret håller i sig idag så man kan ut och sola lite. Verkar som att resten av landet har jättefint nu, medan vi bara har det lite halvdant igen.

Saknar

saknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknar
saknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknar
saknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknar
SAKNARSÅFRUKTANSVÄRTFÖRBANNATJÄVLAMYCKETATTDETGÖRONT!!

Det borde vara förbjudet att må så här.

Monday afternoon

Jag mådde bättre fram på eftermiddagen, med Gossip Girl på tv och jag lyckades få i mig tre mackor och ett glas O'boy, wihou! Sedan var det raka vägen ner till stan och kuratorn och det gick väl bra. Hon sa i alla fall att det jag känner är helt normalt för någon i min situation och att det kan ta allt från 1 månad, 3 veckor eller 3 månader innan det känns bra igen! Och att det är bra att jag kan gråta så som jag gör. Se där!

Sedan stressade jag i alla fall iväg till stallet och var framme på rekordtid. Precis lagom till de nya skorna satt på Fallino och hovslagaren satte in honom i boxen igen (jag ringde honom tidigare på dagen och sa att jag inte kunde komma förrän kvart över fem och han sa att han nog skulle komma halv fem men han kunde ju sätta igång utan mig.) Så det blev ju bra!
Sen pratade jag med Sofia, ångrade att jag bara haft jeans med mig som ombyte och inte ridbyxor, ryktade, pysslade och friserade Fallino innan jag mockade boxen och sedan hagen och fyllde på vattenkaret. Vid det laget var det så varmt att jag gick i linne, skönt! Sedan satt jag ute och betade med honom en halvtimme eller något innan jag gjorde klart det sista i stallet och sedan åkte hem.

Dessutom så fick Björn Gustafsson mig att skratta, precis som väntat. Den där delen från Sverige Pussas och kramas, när han är dumpad... Visste knappt om jag skulle skratta eller gråta när jag såg det nu igen! Haha, herregud.

Illamående

Nää. Nu mår jag illa också. Vet inte vart jag ska ta vägen, var hungrig och gjorde i ordning 2 mackor och en kopp honungsvatten men klarade bara av den ena mackan och halva koppen, sen mådde jag plötsligt jätteilla och det håller i sig, kommer i vågor, blir jätteyr och känns som att jag ska spy. Jag vill inte!! Huvudvärken har sitt tag om mig som vanligt. Känner mig febrig. Usch och blä, jag orkar inte mer. Ge mig min hälsa och livsglädje tillbaka!

Funderar på att ta och läsa lite, fast huvudvärken säger emot och dessutom har det gått allmänt trögt på läsfronten på sistone, eftersom jag nu kommit till delen av boken där hon ska förlora sin älskade Will. Känns jätteupphetsande att läsa om. Kanske tar och bläddrar i en tidning istället. Eller jag kanske ska kolla lite på Björn Gustafsson - ett livsverk som jag inte ens öppnat än. Kanske kan få mig att skratta lite, vem vet.

Consequences

Usch, jag har gått ner 3 kg den senaste månaden. Det är faktiskt inte särskilt kul alls. Jag var ganska nöjd som det var förut. Jag fattar inte heller, för även om jag har betydligt mindre aptit nu, nästan obefintlig faktiskt, så tycker jag inte att jag äter så mycket mindre. Jag vet inte. Bara det inte blir mer så. Det vill jag inte.

Förresten så undrar jag när tårarna egentligen ska ta slut? Känns som att jag gråtit nästan konstant i en månad, med max någon dags mellanrum. Och nu har jag gått över från att sova som klubbad i 10 timmar till att inte kunna sova alls. Igen. Mamma kom faktiskt in och tröstade mig igårkväll, tänk att en mamma kan vara så bra att ha ibland. Hon till och med sa vettiga och bra saker. Sen att det blev minst lika jobbigt igen efter att hon gått är en annan sak.

Allt är bara ett enda elände.

Dålig planering

Just det, har fortfarande inte löst morgondagen. Jag hade en plan som hade kunnat funka, men det verkade inte gå något vidare på den fronten. Med tanke på att jag har max en kvart mellan det att jag är klar på det ena stället tills dess att hovslagaren kommer till stallet (och min hovslagare kan faktiskt vara tidig ibland!) och att det tar nästintill en halvtimme att cykla dit.
Antagligen får jag väl gör en deal med honom, antingen att jag är i stallet tidigare på dagen och han får ta hästen själv (är ju inte mycket jag kan göra ändå; är ju bara att sätta hästen i gången i princip) eller att han är medveten om att jag kommer en kvart senare eller så. Så får han väl själv sätta honom i gången i vilket fall. Tja. Vi får väl se.

Sedan vet jag fortfarande inte hur jag ska göra den 5 juni... Då jag är i princip trippelbokad. På olika ställen i landet också, dessvärre. Scheisse.
Och så är det ju tyvärr Metaltown 26-27 juni, men jag är trots allt uppbokad på Peace & Love 22-27 sedan länge. Och det ska bli så himla kul!!

Tråkväder

Usch vad trött jag är. För att inte tala om huvudvärken. Men pappa kom hit och hämtade mig idag så jag behövde i alla fall inte cykla till stallet. Och ridning ute på nybrofältet blev det! Även om fåren och golfarna var lite distraherande till en början så gick det riktigt bra mot slutet. Även om det början regna och bli allmänt tråkväder innan vi ens kommit fram.
Pappa hade kameran med sig, och vi får väl se om jag kan få se några bilder sen och om det blev några bra. Han har nämligen en benägenhet att lyckas ta precis i de små ögonblick där allt ser helt mongo ut. Men finns nog en chans idag, han tog nog fler än vanligt så urvalet är väl större.

Här är dock en bild han tog med mobilen som jag lyckades snatta tag i. Dock kvalitet därefter.
Tycker ni också att han ser liten ut?! Han är trots allt minst 172 cm över manken. Jag är visserligen 178, men ändå. Udda.


















(Och ja, jag vet, "upp med handen" osv, men det här var när jag fortfarande övertalade honom att koncentrera sig på annat än golfare i fjärran)

Sömnlöshet & nattdepp

Nu gör det så fruktansvärt ont igen. La mig för att sova, men går inte att komma till ro. Det går som elstötar genom hjärtat. Jag har aldrig varit med om att man kan känna sorg som fysisk smärta på det viset. Men ont gör det.

Varför kan jag inte bara inse fakta? Jag är en dum nolla och Han var min Första Största Kärlek. Jag var inte hans, och det gör mig ju betydligt mer Utbytbar. Han är inte Utbytbar för mig. Där ligger väl den största skillnaden, anledningen till att han beslutade som han gjorde och att jag lider så jäkla mycket.

Sedan kom jag på en annan sak. Om jag nu får som jag vill och flyttar till Karlstad till hösten, vad ska jag göra hela sommaren? Dra till stranden, ensam? Göra allt annat, ensam? Jag har tur om jag kan få med mig min syster på någonting. Vart tog mina vänner vägen?
Dessutom smärtar det ju om möjligt mer eftersom jag hade så mycket roliga planer för mig och Honom i sommar. Inget stort, men lite utflykter och turer till stranden, glassätning i allmänhet. Sommar. Med Honom. Det skulle ju bli så bra. Min bästa sommar.
Men min bästa sommar ser ut att bli den värsta någonsin.

Vill ha!

Åh, jag vill haaa!! Eller, Fallino vill ha grimman. I'm Gorgeous, det är bara såå honom!! Faktiskt. Ni som inte visste det, min häst är lite smågay och vill helst ha nagellack på fötterna och finkammat hår för att trivas riktigt bra. Tur är det att han har ganska litet huvud också, för nämnda grimma finns bara upp till storlek cob. Han brukar få ha på innersta i full. Hm.

Sedan, den blå klänningen bara älskar jag! Men, tyvärr. I alla fall på nätbutiken är den slutsåld i både storlek 34 och 36. Men den hade varit fin att ha. Den med paljetter lär det i alla fall bli! I like. Och skorna. Kan inte låta bli att gilla dem. Jag har en grej för skor, så är det helt enkelt. Lika bra att erkänna det.

Min gris Fallino

Ikväll var det sånt underbart väder! Oftast gör jag faktiskt verkligen bäst i att vänta med stallet till framåt kvällen. För hela dagen har vädret varit helt konstig och det har regnat och blåst osv. Men nu ikväll var det minsann helt molnfri himmel och varmt! Underbart. Red i t-shirt ute klockan åtta.

Fallino var jätteduktig idag med. Herregud, börjar nästan kännas lite konstigt. Är som att vara i en svacka, fast tvärtom. Men det är ju bra. Det får gärna hålla i sig.

I morgon blir det i alla fall lite dressyr/flumridning på fältet och förhoppningsvis lite fina foton! På måndag kommer hovis och nästa måndag blir det sommarhage! Får se om någon annan ska ha ute på natten, för den nya stallchefen sa att det skulle gå att ordna om vi ville. Jag har i alla fall gärna ute Fallino så mycket som möjligt. Fast då kanske jag får ta och investera i ett flugtäcke också, förutom luvan, men det kan det vara värt. Mitt älskade Fluff!!

Crap.

Blää. Jag har gått ner i vikt igen. Nu börjar det till och med ta på rumpan. Damn it!

Ett blivande stud?

Jag har nu gjort sen anmälan till en hel del kurser och program på Karlstads Universitet. Jag hoppas jag kommer in på något, skulle vara underbart att kunna flytta upp dit och känna att jag tar tag lite i mitt liv. Radikala förändringar kan alltid vara bra. Om det är åt det positiva hållet, såklart. Och det är helt klart något jag behöver.

Tänk vad najs att få rå om sig själv, bara tänka på sig själv. Plugga, det är nästan något jag saknar. Så länge man kan få det att gå ihop med pengar så skulle det vara helt underbart. Ja, man ska ju ha råd med hästen också. I värsta fall finns det kanske någon som vill vara medryttare som kan hjälpa till med både tid och pengar. Men förhoppningsvis löser det sig väl.

Men så kan man inte ansöka om bostad heller förrän man är antagen, och det beskedet kommer i juli typ. Jag vill ju nuuuuu!!!
Mamma verkar inte så glad över mina planer dock. "Då kommer vi ju aldrig att ses!" sa hon. Men det gjorde vi ju knappt när jag gick på Bollerup heller.

Hoppas, hoppas, hoppas!!!

I had a dream...

Oh, kom på att i natt så drömde jag faktiskt för första gången på länge (som jag kan komma ihåg). Och att jag kommer ihåg drömmen är nog för att den gick ut på att Han var hos mig, allt var liksom bra. Av någon anledning hade jag det dock väldigt stressigt och vi hann bara småpussas lite. Så var jag tvungen att duscha och så sa jag att han kunde ju göra mig sällskap, och så hade vi sex i duschen. Ljuvligt var det, kommer jag ihåg. Tills Josse kom in och störde (i drömmen), hela drömmen förstördes och sedan vaknade jag. Jaha. Kan ni känna vibbarna av sexuell frustration? Ja! Det gjorde man till och med i drömmen. Som sagt finns det dock bara en jag vill ha, och det gör ju inte saken bättre.

It never ends

Att jag aldrig kan ge mig. Men tankarna slutar aldrig virvla runt. Jag är så himla förvirrad av allt. Främst för att han i alla fall enligt sig själv fortfarande tyckte om mig, det var inte det. Ja, men då så? Jobbiga saker kan man ta sig igenom, det gör en bara starkare. Och om det inte skulle gått, ja då hade man vetat det och så hade det tagit slut helt naturligt. Det hade känts bättre om det tog slut för att han inte älskade mig längre, eller något sånt. Ni fattar. Det hade varit hårt, men älskar han mig inte finns det ju inget att göra heller. Nu kan jag liksom inte tillåta mig själv att sluta hoppas. Hoppas på att han så småningom ska inse att han faktiskt saknar mig, att han ju vill ha mig hos sig. Jag vet att det är dumt, men ändå. Om jag ger det en månad, det där lilla hoppet? Sen får jag ta död på det. Men en månad? Okej, det är en evighet om man plågas varje minut. Men ändå. Jag kan väl klara mig, antar jag. Lär bli ganska mycket distraktioner ändå tills dess. Med festivaler och så vidare. Så förhoppningsvis färre gråtattacker och mer av det roliga. Dessutom får jag en chans att se om Georgia Nicolsons "Gummibandsmetoden" fungerar.

Jag måste förresten tillägga att jag är ingen gråtmänniska egentligen. Innan detta var det väl inte mer än att jag grät en gång varannan månad i samband med pms, typ. Det är det jag menar med att jag inte är mig lik. Och nu förföljer det mig överallt, till och med i stallet. I förrgår när jag stod och mockade till exempel. Tur att stallet var i princip tomt.

Och till alla som inte har fattat att jag inte är intresserad - snälla, låt mig bara vara. Jag har dock insett värdet av att spela svårflörtad. Synd att jag inte spelar det minsta just nu. Men kan ju vara bra att ha koll på i framtiden.

Mår du inte dåligt av att jag försvinner, så har du ändå aldrig älskat mig.
Och då kan det ju lika gärna vara.

Stallet

Hemma från stallet för en stund sen. Helt knäppt väder. Skyndade mig att rida för det började blixtra och mullra på håll, och världens mörkaste moln var på väg in. Blåste tusan gjorde det också. Sen när vi var inne i stallet igen tog det väl 10 minuter så var det typ sol och slutade blåsa. Typiskt. Men jag spolade av benen (ridbanan var blöt och äcklig) på honom och sedan fick han massage en stund. Det gillade han, han stod verkligen och njöt. Sedan mockade jag, vilket tog längre tid än vanligt då den dumma ponnyn skapat totalt kaos i boxen...

Eftersom solen kom fram så gick vi ut och betade en stund sen också. Fallino var lika glad som vanligt.

Om vädret är okej i helgen så ska vi ta oss ut på nybrofältet en sväng och rida. Förhoppningsvis kan pappa följa med med sin kamera. Det är lite svårt att fota sig själv när man rider. Och jag har ju ingen annan som kan eller vill följa med mig heller så. Men ja, vi får väl se om han har tid. Han kan säkert komma på någon ursäkt.

Blixtmys

Annars var det väl en hyfsad dag igår. Förutom att jag och min syster hamnade i luven på varandra och att jag åkte iväg till stallet när vi fortfarande var ovänner.

I stallet gick det bara bra, blev en riktig myseftermiddag och en lång tur i skogen. Fallino uppförde sig dessutom exemplariskt! Undrar vad som har hänt, han har varit så här hela veckan.. Hm. Hoppade av när tåget svepte förbi, men han brydde sig inte om det alls, så det är sista gången jag gör något sådant. Tåg som kommer i full fart förbi på 2 meters avstånd är inga problem, men människor som sitter och fikar på en bänk är det farligaste han någonsin sett!!! Även om det var ett par veckor sedan. Min knasiga, fina, underbara häst. Jag vet verkligen inte vad jag skulle gjort utan honom (haft massa pengar..? Haha, skämt åsido).

Sen kom jag hem framåt sju och Josse satt fortfarande i soffan och spelade tv-spel... Och låtsades som att ingenting hade hänt. Det orkade jag inte med, jag hade till och med sms:at och bett om ursäkt men lagt till att det borde hon också göra lite oftare. Men ingeting. Senare redde vi väl ut allt, och så började det blixtra och dundra och vi hade en jättemysig kväll i soffan med te, fika och varsin bok (som vi läste ungefär en sida i var). Ibland är jag glad att ha en syster. Ibland inte.

It's so Rock & Roll to be alone

Detta är nog något av det mest patetiska jag någonsin sagt, men - jag känner mig som ensammast i hela världen. Och jag vill ha en ny syster. Allt runt mig är bara kaos, jag kan inte fokusera på någonting. Jag har konstant världens huvudvärk. Det enda jag vill är att sova, egentligen. Nej, det jag verkligen vill är att få vara nära Honom, att sova med honom. I hans famn. Det är det enda jag vill. Det finns ingen tryggare och bättre och mysigare och hemtrevligare plats i hela världen. Men den har tagits ifrån mig. Och jag har ingenstans jag känner mig trygg. Ingenstans jag känner mig hemma. Jag hatar den känslan.

En gång berättade jag det för honom, att jag inte känner mig hemma någonstans, även när jag är "hemma" så kan jag få en sån där hemlängtan ni vet, när man bara känner "åhh, jag vill hem..". Men vart ska man då ta vägen? Då sa han att han hoppades att jag kände mig hemma hos honom i alla fall. Och då, när jag tänkte efter, insåg jag att det gjorde jag. Även om det kändes som att vi aldrig någonsin var ensamma i lägenheten pga sambos och kompisar och så vidare. Men sen är det klart, jag kände mig hemma var jag än var. Så länge jag var med honom. Han var hemma, på något sätt. Han var trygghet. Glädje. Kärlek. Lycka. Och alla de där sakerna försvann med honom.

Allt som är kvar är ett jävla vrak. Och jag hatar mig själv för det.

Thursday

My skin soaking wet, my eyes searched for you

Jag vill egentligen verkligen get out there igen, komma vidare liksom. Men det känns som att det finns så jäkla många idioter där ute, och jag är intresserad av någon sådan. Tyvärr verkar de vara de enda som vågar prata med mig. Det är ju Honom jag vill ha. Eller åtminstone någon minst lika bra. Det enda som var tråkigt med Honom var att han inte hade så mycket tid över för mig, men hellre lite för lite men underbar tid med en bra pojke än mycket tid med en idiot...

Förresten gör min lillasyster mig knäpp. Mamma bad henne gå och handla (affären ligger ju såå långt bort) men det kunde hon ju inte för det var ju så fint väder! Och vad gör hon nu när mamma gått till jobbet? Jo, hon har fortfarande inte varit ute och sitter framför tv:n istället. Jag skulle kunna strypa henne! Jävla skitunge. Ursäkta ordvalet. Men jag menar det.

Shit, jag är helt blå där ringen sitter. Måste få av den. Men ingenting hjälper!

Ett litet tips.

Nu är det så att jag har en ring som sitter fast på mitt finger och vägrar gå av. Ett tips i alla fall; försök inte använda tänderna för att få av den. Tänderna kan gå sönder...

They want to sleep, they want to be slept

Önskar att jag kunde få känna lite lust igen. Livslust, sexlust, vad som helst. Jag är bara trött, tråkig, hängig och ledsen. Enda gången jag är lite mig själv är egentligen i stallet. Då försvinner det mesta ur hjärnan.
Läste förresten nånting i morse i Illustrerad Vetenskap att man kan tydligen dämpa posttraumatisk stress om man spelar tetris i 30 minuter inom 6 timmar efter händelsen... Okej. Too late för mig, men intressant. Typ.

Nu svamlar jag bara. Ska snart till hästen. Mitt hjärta.

Här är förresten en blogg som faktiskt piggar upp och gör mig glad varje gång jag tittar in: A Beautiful Mess
Spellistan hon lagt upp gör mig dessutom helt lugn och avslappnad.

Och den här vill jag ha när den kommer!!

Nej Blair...

(S02E18) Nej, för fan, inte Carter. Han är ett äckel. Gah! Fan, hon och Chuck är som jag. Allt ska jämt skita sig. Fast de har ju ändå nåt. Och förhoppningsvis får de varandra till sist i alla fall... Det måste dom. Annars blir jag ledsen i ögat. De är så fina. I adore them.

Måste se ett avsnitt till nu bara. Bara ett, jag lovar.

Anledningar att flytta till Karlstad:

Min bästa vän bor där.
Det viktigaste som finns för mig här nere kan jag ta med mig; min häst.
Det är inte kullersten överallt (påstås det i alla fall).
Det är Sveriges krogtätaste stad.
Det finns ett universitet; goda studiemöjligheter och mycket folk i bra åldrar.
Det är en hästtät region med många stall och dessutom bra ridterräng (skoog!)
Det blåser inte jämt.
Det sägs finnas trevliga människor där.
Bra shopping.
De pratar lite ädlare än skåningar. Vissa i alla fall.
Just det, Ludwig bor ju också där! Inte att förglömma.
Jag har ingenting som håller mig kvar här. Familjen kan man hälsa på.
Jag hatar Ystad. Känner mig instängd.
Måste bort!!! Ge livet en ny chans.

Lägg till om jag har glömt något viktigt. Brainstormade bara lite.
Och är det något som inte stämmer, så skyll på Madde...

En perfekt dag för bal (förutom Skånes förbaskade blåst)

Idag var det bal för Bolleruparna som går sista året och jag var där innan de åkte iväg och höll det här söta paret sällskap! Det var roligt. Och jag tror inte jag gjorde bort mig alltför mycket, var ju som sagt första gången jag faktiskt träffade Maddes pojkvän. Han hade i alla fall bra humor, jippi! Och han är helt klart godkänd, Madde, haha.

Sedan kom pappa och hämtade mig efter jobbet och så åkte vi hem till honom i Tomelilla och först fikade vi lite eftersom jag höll på att svälta ihjäl och sedan lagade pappa mat medan jag läste min nyinköpta Cosmo (enligt den har jag tydligen värsta grymma självförtroendet över min kropp, det är väl bara att gratulera mig själv då!) och sedan åt vi och jag babblade konstant. Nästan så att inte ens pappa lyckades avbryta mig. Sedan körde vi in till Ystad, jag bytte om och så vidare till stallet.

Sedan, på väg hem igen, stannade pappa bara till på radion och skulle in om och kolla något bara. Jag satt kvar och väntade i bilen. Men han dröjde jättelänge och efter ett tag brast allt för mig, där jag satt, ensam och utan någonting att distrahera mig med. Tårarna bara rann och rann, och ännu mer när jag kände att den enda jag ville och visste kunde trösta mig också var anledningen till att jag grät. Om jag bara kunde komma över det här någon gång. Jag har aldrig i hela mitt liv gått och varit så här ledsen över något så här länge.

Men nu ska jag i alla fall tillbringa resten av kvällen i sängen med mörk choklad, te och lite Gossip Girl. Chuck är i alla fall fin att titta på. Hoppas att det inte händer något dåligt med honom eller Blair nu bara, för då kommer jag säkert gråta ännu mer. Jag är helt hyperkänslig för allt nuförtiden.

Blixtar & bal

Gudars, vilket åskväder man vaknade till i morse. Det var inte helt lent. Men jag somnade om ganska fort, tycker det är ganska mysigt att krypa ihop under täcket och gosa ner mig extra mycket när man hör hur dåligt väder det är ute och vet att man slipper gå upp, än i alla fall. Speciellt när man sedan vaknar till strålande sol!

Nu får man väl snart pallra sig upp och stoppa i sig lite frukost för att sedan se vad man kan hitta att ha på sig i eftermiddag. Bollerup har sin bal idag! Och jag ska dit och glo på de uppklädda hästtjejerna och bönderna. Madde speciellt såklart! Och så ska jag få träffa hennes pojkvän för första gången... Är nästan lite nervös. Vem vet vad han tror om mig?! Han har ju trots allt säkert fått höra en massa om mig i ett år nu. Hm. För att inte tala om hennes föräldrar, som ska komma och hämta mig... Madde säger att hennes mamma alltid är extra orolig om hon är med mig. Det låter inte som något bra intryck det där. Men det får jag väl försöka ordna!

Oj, dags att göra sig i ordning snart då. Klockan ett ska jag befinna mig nere på vandrarhemmet där föräldrarna bott, blev jag just informerad om. Var nu det ligger.

Träningsvärk...

Gah! Varför stretchar man hästen men aldrig sig själv?!

Godkväll!

Idag har jag tillbringat ett par timmar i solen och med min bok (jippi, nu är jag inne på del 3 och slipper det där med a & b sidorna..) fast det verkar inte som att min kropp har mer pigment för mer färg fick jag väl inte. Bara på armarna som jag brände lite...

Vid halv fyra cyklade jag ut till stallet och Fallino var en duktig tönthäst idag med. Härligt värre! Han känns bra nu, tycker jag i alla fall, men jag ska låta veterinären kolla honom ändå, för säkerhets skull. Jag är ju så paranoid alltid. Och han ska ju ändå komma ut och vaccinera (oops, kom på det lite sent kanske, men bättre sent än aldrig eller hur?). Snart är det dags för sommarhagar med! Då blir Fallino nog glad. Även om de inte är värst stora så är det i alla fall mer i gräs i dem. Och det är ju bättre än att gå i samma hage året om...
Som synes på bilden gick vi ut och betade lite efter ridning och dusch. Fallino är alltid glad när han får äta. Erik i stallet berättar alltid om hur Fallino driver med honom och alltid ska stanna och beta utanför hagen... Haha! Det gör han i alla fall inte med mig. Men min häst är så komisk. Intelligent, antar jag. Eller tvärtom. Svårt att säga faktiskt. Ibland känns han bara korkad.

När jag var ute en sväng i skogen och skrittade av så vem befann sig inte vid brukshundsklubben om inte Ida?! Så vi var tvungna att gå bort och prata lite med henne och hennes hundar en stund, innan vi fick rida tillbaka till stallet igen och bada den svettiga hästen.

Kom på en sak på vägen hem... Fan! Allt ska krocka jämt. Jag borde ha bättre koll på allt. Men detta löser sig i alla fall. Det vet jag. Det ser jag till.

Nu är det min tur att duscha, sen är det House klockan nio!

Boy, I'm tired.

Jag är så hemskt trött. Vet inte vad det är med mig. Det är precis som att om jag inte sover för lite (jag har alltid haft sömnproblem) så sover jag för mycket?! Som klubbad. Ont i huvudet har jag, och ont i halsen. Igen. Hatar att vakna på morgonen och det första man känner är hur det bränner i halsen. Usch.

Idag är det i alla fall kanonväder! Så nu ska jag alldeles strax ut och sola, sedan bär det av till stallet i eftermiddag! Så ska jag vara duktig och göra en massa ikväll istället. Ingen idé att ens försöka nyvaken på morgonen.

Förresten är det inte klokt hur mycket man kan sakna en annan människa.

Sluggish...

Sent i stallet ikväll. Fastnade lite med Guitar Hero och min syster innan jag åkte. Så jag var inte färdig förrän halv tio då jag kunde ta och sätta mig på cykeln och trampa hem igen och vara hemma vid tio.
Det var i alla fall mys. Så skönt i stallet på kvällarna, oftast. Sen att Fallino var en duktig ponny (ja, för er som inte vet så kallar jag min häst för min lilla ponny, även om han mäter ca 173 cm över manken..) gjorde ju inte saken sämre, och vi avslutade vårt lilla ridpass lagom tills solen gick ner. Mysigt. Imorgon ska jag dock (såvida det inte regnar, kanske) åka dit tidigare på dagen, så slipper man skynda sig på slutet. Har inget särskilt för mig imorgon ändå, vad jag kan minnas i alla fall. Jo, jag ska börja med mitt lilla projekt "Take all your problems and rip 'em apart, carry them off in a shopping cart", tänkte jag. Idag har jag i alla fall fixat med hovslagaren. På måndag kommer han, kl 17. Jag tänkte såklart inte på att jag är upptagen från 16 och framåt, men det löser sig. Allt löser sig. Oftast. Sådana saker i alla fall.

Usch, fick reda på idag att den enda dagen jag verkligen inte kan vara på Sweden Rock eftersom jag har 2 studenter att gå på, den ena mycket viktig, är samma dag som jag ska jobba där. Resten av dagarna är jag väl ledig och kan gå och glo som jag vill då, antar jag. Typsikt. Vem kom på det där? Det är ett problem som jag tänkte att det skulle lösa sig. Nu vet jag inte hur det ska gå till. Ingen som vill ersätta mig..?

Rain on a monday morning

Nu ligger jag uppkrupen i sängen igen, under täcket med datorn i knäet och äter choklad. Mår ganska okej. Är lite trött bara. Och har ont i magen.

Jag vaknade inte upp på bästa sättet imorse; en minut innan alarmet skulle ringa vaknar jag med ett ryck av att regnet bara öser ner utanför. Roligt att behöva gå upp då. Men det gjorde jag, tog en lång varm dusch och satt sedan och åt frukost i lugn och ro med min bok. Sedan traskade jag ner till stan och hann läsa lite till innan det var dags för mig. Samtalet gick bra, och jag grät faktiskt inte ens. Var nära några gånger men jag klarade mig. Inte för att det hade gjort något. Men i alla fall. Var skönt att prata lite. Fast 45 minuter är ingenting, kändes inte som att jag hann komma någonstans. Kan bero på att det tog lite tid för henne att förklara vad vi skulle göra och lite sådär. Men fick en tid till nästa vecka igen. Måndag. 16.00, en lite mer passande tid för en icke-morgonmänniska som jag. Vi skulle ses ett par gånger till innan vi skulle komma fram till hur vi ska göra sedan. Det låter helt okej.

Nu ska jag gå och göra en kopp te och sedan återvända till min säng och min bok! Ingen kan i alla fall säga att jag borde vara utomhus istället.

Music is my medicine

Exempel på några låtar som går mycket hos mig för tillfället:

Peter Doherty - New Love Grows on Trees

White Stripes - I Just Don't Know What To do With Myself

White Stripes - Little Acorns

Kings of Leon - On Call

Duffy - I'm Scared

Hm, borde kanske sova nu. Men jag är hungrig. Det är jag bannemej jämt. Ah, får vänta tills imorgon bitti.

Men jag vill sova i Dina armar.

Jag älskar te. Det är så lugnande. Sedan några månader tillbaka dricker jag främst Rooibos sedan jag fick en kopp grönt te som av någon anledning smakade diskmedel.

Kom just på en sak, jag ska upp tidigt imorgon (tidigt för mig nuförtiden) för jag har en tid hos kuratorn klockan 9.00. Jag kommer att vara ett vrak. Men det kan nog vara bra för mig, tror jag. Kan ju inte skada i alla fall. Och jag har inte gråtit på 3 hela dygn nu. Duktig flicka.

Är tvungen att ta med ett citat till från boken som jag kan identifiera mig med och på pricken stämmer in på hur jag kände förut i veckan.

"Jag hatade (och hatar fortfarande) att inte kunna uttrycka mina känslor i ord. Jag tvingade tillbaka tårarna. Jag hatade (och hatar fortfarande) när tårarna sköljer bort tankarna."

("Det här är allt" av Aidan Chambers, 2008)

Inget särskilt så, men en väldigt målande beskrivning. Jag hatar när man inte kan få fram det man vill ha sagt, man kan inte hitta orden, och ännu värre när man blir instängd av sina tårar och varken kan tänka eller prata klart längre.

I alla fall så har jag insett hur mycket jag har förändrats den senaste tiden. Kanske bara för en tid, jag vet inte, men ändå. Allt är så annorlunda. Alla vet ju, eller nej, egentligen bara de som kände mig väl, att jag var lite mer vild och galen och vulgär förut. Lite mer rolig, helt enkelt, och lite mer ett arsle. Jag kan fortfarande vara rolig, visst, men jag har lugnat ner mig. Det kommer ta tid innan jag petar på någon ny kille. Förut har det inte varit så allvarligt, faktiskt lite mer en kille en dag, en annan nästa. Det kan jag väl erkänna nu i efterhand. Jag sårade kanske lite människor på vägen, men jag brydde mig inte så mycket. Eller det kanske jag gjorde, men allt gick så snabbt över.
Nu behöver jag tid. Jag vill inte ha någon kärlek på ett tag. Jag kommer inte vilja eller våga släppa någon så nära inpå. Även om det kan vara underbart och ljuvligt med kärlek, som jag märkt, så är det så lätt att bli sårad eller ännu värre, såra. Jag orkar inte med den risken. Jag måste vara lite rädd om mig själv. Och dessutom så känner jag mig den här gången äcklad bara av tanken att någon annan ens skulle röra vid mig. Så var det inte förut. Då hade jag i princip backups. Hur illa det än låter.

Men. Vi får väl se. Om jag kan hitta mig själv igen i virrvarret av allt annat. Mitt nya jag, förhoppningsvis. Men jag har ingen aning om hur hon kommer att vara. Och ska jag hitta någon ny pojke så får han minsann se till att uppfylla de 17 kraven nedan.

Cordelia Kenn

Boken jag läser just nu har verkligen fångat mig. Jag är lite kär, faktiskt. Mycket för att jag känner igen mig så mycket. Hon är lika tankfull som jag. Och tycker om ord. Det är en bok på nära 850 sidor och det känns som att det kommer att ta lite tid för mig att läsa ut den, då jag nästan aldrig kan ta mig tid eller få ro att läsa just nu. När jag väl gör det är det definitivt sträckläsningsmaterial, men jag blir hela tiden distraherad. Hon pratar mycket om kärlek, och så fort hon nämner något om kärlek, kyssar eller sex villar sig mina tankar iväg någon annanstans. Till Honom såklart. Och det är inte bra, eftersom jag med allt jag gör just nu bara försöker distrahera mig från just det. Men av någon anledning blir jag i alla fall inte ledsen just i samband till den här boken, kanske för att själva boken och texten i den får mig att känna mig lugn och trygg på något vis.

I varje fall så tänkte jag citera en bit ur boken jag just läste som jag tyckte om. Allt är så ärligt. Så även här.

Ur "Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok":

"Mina krav på en pojkvän

1. Han ska vara den drivande fast det egentligen är jag som är det utan att han vet om det.

2. Han ska få mig att skratta.

3. Mitt hjärta ska slå fortare varje gång jag ser honom, vad jag än är på för humör och vad för slags humör han än är på.

4. Han ska vara suverän på att kyssas.

5. Han ska veta en massa saker om en massa saker som jag inte vet något om, och han måste gilla att förklara dem för mig, till och med när jag inte vill veta något om dem.

6. Han ska ha något som han brinner för (inte en annan älskare) förutom mig.

7. Han ska inte alltid låta mig få som jag vill.

8. Han ska vara bestämd mot mig i fråga om sådant som jag är dålig på och som jag bör bli bättre på.

9. Han ska kunna se på sex med både humor och allvar.

10. Han ska ha ögon som får mig att smälta, händer som är oemotståndliga, en röst som gör mig våt mellan benen så snart jag hör den och han måste ha begåvats med en välformad bakdel.

11. Han ska tycka om att läsa, diskutera (och jag menar diskutera, inte gräla, jag avskyr gräl), musik, tystnad, och att vara ensam med mig långa stunder utan att behöva säga något.

12. Han ska vara äldre än jag, både i fråga om år och i fråga om kunskap om "livet utanför" (som hur man ordnar med praktiska saker), men jag måste vara äldre än han i fråga om kunskap om våra inre liv.

13. Han ska vilja lära av mig och jag ska vilja lära av honom (Det finns människor som vet en massa, och ändå vill man inte lära sig något av dem för att de är som de är.)

14. Han ska ha manliga attribut som jag tycker är vackra och älskar att leka med. (Att döma av vad jag har sett, både i verkligheten och på bild, så är många mäns utrustningar antingen fula eller helt enkelt löjliga.)

15. Han ska tro att det finns mer i livet än det liv vi känner till och han måste vilja veta mer om det livet som är mer än det liv vi känner till (det andliga livet).

16. Han ska vilja berätta allt om sig själv för mig, speciellt sina allra hemligaste hemligheter, och jag måste vilja berätta allt om mig själv för honom, speciellt mina hemligaste hemligheter.

17. Han ska vara mer världsvan och bildad än jag, han ska vara väluppfostrad och inte skämma ut mig offentligt. "

Bra sagt, tycker jag. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Tänk, jag har själv haft en enda pojkvän som levt upp till i princip allt ovanstående. Och nej, nej, varför skulle jag sakna honom för...?

I'm like a sunday morning

Jag måste bara lägga till en sak om fredagen; jag är stolt över mig själv då jag inte hade en enda minneslucka!! Första gången det hänt sen... Äh, det minns jag faktiskt inte. Men i alla fall. Lång tid.

Åt just frukost. Jag har fått ett sånt konstigt behov av kött och salt! Läskigt. Jag brukar vara ostmänniska i vanliga fall. Nästan aldrig gillat köttpålägg heller. Men men.

Nu ser det ut som att det kanske kan bli Karlstad för min del ändå, lite senare i år i alla fall. Har ingenting jag inte kan lämna här nere nu längre, och Fallino kan jag ta med mig upp till nåt betydligt finare och mysigare stall med massor av underbar skog och ridterräng! Och så tar jag och pluggar lite. Det kan nog bli bra det.

A friday night in May

Jag har haft en mycket trevlig början på helgen tillsammans med en av mina allra bästa vänner, nämligen Madeleine som kom farande från Bollerup fredag eftermiddag. Vi åkte iväg till Willys först för att ladda upp inför eftermiddagen och kvällen med rejält med snacks. Glass, hallon, vindruvor, chips och dipp och choklad. Väl hemma inledde vi med glass, varma hallon och hemmagjord chokladsås, och sedan gick vi vidare in på chipsen. Till detta avnjöt vi en mycket god winecooler som jag själv blandat ihop (faktiskt efter recept) med hjälp av en flaska vitt vin, sprite och en påse Santa Maria Red Fusion Margarita Drink Mix. Mycket gott och mycket lyckat; man kunde med andra ord börja dricka klockan fyra på eftermiddagen utan att bli det minsta påverkad. Men vi behövde lite extra krafter då vi bestämt oss för att låna min lillasysters samling av High School Musicalfilmer och uthärda att se dem. Vi suckade, skrattade och himlade med ögonen i ett par timmar, med andra ord.

Efter andra filmen gjorde vi oss i ordning då vi planerat för utgång. Vi lyckades haffa Lundabussen på väg ner till stationen så vi slapp gå, sedan slank vi in på Donna Gina. Redan där borde vi förstått att det var något som inte stämde - det var nästan ingen där. Visserligen var vi kanske lite tidiga också med tanke på att vi skulle passa bussen. Men vi roade oss där i en timme eller något, och gick sedan vidare till Bar á Bar. Där var det dött. Men vi roade oss själva som vanligt. Bara udda folk där - av det manliga könet var det mest lite för gamla och lite för desperata. Även om det också var ganska underhållande. Och så träffade vi på den tyska killen som jobbar med sin flickvän i stallet jag var och provjobbade i förra månaden (innan jag kom på att jag inte ville jobba med hästar, precis som jag bestämt redan för ett år sedan). Han var där med sin flickvän också, men han var mest med oss tycker jag. Och vi pratade på på vår fina engelska och hade väl ganska roligt. Tja, vi hade roligt i alla fall. Trots Ystads mer-än-vanligt döda tillstånd.

Efter stängningsdags sökte vi oss till Max. Som vanligt. Också där var dött. Jag vet inte om det hade något med att det var fredag och att jag främst brukar gå ut på lördagarna att göra, eller om det helt enkelt bara är något jag missat. I vilket fall beställde jag en pommes och Madde en glass och så fick vi sällskap av två underhållande killar som höll oss sällskap tills vi praktiskt taget blev utsparkade därifrån. Eller, det var nog mest vi som underhöll dem om jag tänker efter. Känns inte som att de fick en syl i vädret så ofta, i alla fall. Och de blev nog lite rädda när vi började citera High School Musical...

Och halv fem lördag morgon traskar vi hem till mig igen i soluppgången och går och nannar. Vaknar upp med extremhuvudvärk, men sov så länge det gick och sedan var allt toppen igen, så vi åt lite frukost och choklad och såg HSM 3 innan vi gick vidare till något fantastiskt; nämligen Twilight. Fattar inte att jag inte sett den innan. Sådär djävulskt het borde det vara förbjudet att vara... Vi låg och dreglade hela eftermiddagen, Madde och jag. Innan hon var tvungen att återvända till landet och jag fick nöjet att bråka med min dator i några timmar.

Och nej, jag tittar inte på ESC. Hellre spyr jag. Fast det hade kunnat gå an om det hade varit lite roligt sällskap och alkohol inblandade, men jag har ingetdera här med mig. Så det får vara.

Jag har bestämt mig.

Det är dags att börja om på nytt. Kan lika gott göra det med min blogg då samtidigt som resten av mitt liv. Start from scratch. Jag lämnar min gamla blogg bakom mig, vilken har varit med mig i 2,5 år nu. Men jag tycker om när saker är nya och fräscha. När det är nystädat, nytvättat och inte minst nybakat.

I alla fall, här kan ni läsa om mitt liv som det varit från nyårsafton 2006 till och med idag. Maj 2009.

Nu ska jag bara samla ihop mina tankar så att jag kan få ihop något vettigt att skriva också.