It's so Rock & Roll to be alone

Detta är nog något av det mest patetiska jag någonsin sagt, men - jag känner mig som ensammast i hela världen. Och jag vill ha en ny syster. Allt runt mig är bara kaos, jag kan inte fokusera på någonting. Jag har konstant världens huvudvärk. Det enda jag vill är att sova, egentligen. Nej, det jag verkligen vill är att få vara nära Honom, att sova med honom. I hans famn. Det är det enda jag vill. Det finns ingen tryggare och bättre och mysigare och hemtrevligare plats i hela världen. Men den har tagits ifrån mig. Och jag har ingenstans jag känner mig trygg. Ingenstans jag känner mig hemma. Jag hatar den känslan.

En gång berättade jag det för honom, att jag inte känner mig hemma någonstans, även när jag är "hemma" så kan jag få en sån där hemlängtan ni vet, när man bara känner "åhh, jag vill hem..". Men vart ska man då ta vägen? Då sa han att han hoppades att jag kände mig hemma hos honom i alla fall. Och då, när jag tänkte efter, insåg jag att det gjorde jag. Även om det kändes som att vi aldrig någonsin var ensamma i lägenheten pga sambos och kompisar och så vidare. Men sen är det klart, jag kände mig hemma var jag än var. Så länge jag var med honom. Han var hemma, på något sätt. Han var trygghet. Glädje. Kärlek. Lycka. Och alla de där sakerna försvann med honom.

Allt som är kvar är ett jävla vrak. Och jag hatar mig själv för det.