Och nu plågar jag mig såklart med att kolla How I Met Your Mother som vanligt. Och som vanligt är det ett avsnitt som jag redan sett med A1, det med "Slapsgivning". Eller om jag nu ska säga Alex ändå då, vad fan. Jag behöver ju inte löjla mig. Alla som känner mig vet ju redan allt om oss så. Alex, Alex, Alex... Jag hatar honom och älskar honom, och vill bara glömma bort honom. Vara neutral. För jag har så himla blandade känslor, såklart saknar jag honom och är fortfarande ledsen, men samtidigt är jag också lite arg och besviken på honom för hur själviskt han hanterade det hela. Och då känner jag att det kanske var bra ändå att det tog slut; annars hade jag aldrig flyttat, och suttit kvar i den här staden och varit uttråkad, deprimerad och bitter - levt för honom i princip. Men han hade inte levt för mig. Om ni fattar. Och om han nu är sådär dryg och sjävisk och har så himla svårt för att kommunicera så är det väl också lika bra. Det finns mycket bättre, det vet jag. Synd att det är svårt att övertala sina känslor att bara ge upp och hålla käften. Man kanske skulle gjort som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag börjar förstå varför folk skulle få för sig att radera folk ur sina minnen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar