Gråa dagar (även om solen skiner)

Det blev en ganska jobbig dag igår. Eller ja, inte överdrivet jobbig om man spolar tillbaka typ 2 månader och jämför, men ändå. Plötsligt kände jag mig så nere igen, allt känns så långt borta. Både i tid och fysiskt avstånd. Jag ville plötsligt bara ha någon att krama, krypa upp hos och vila huvudet på hans bröst, någon som fick allt att kännas bra enbart genom att finnas där. Det finns väl ett par kandidater, men som sagt - tid och rum. Och om jag ska vara ärlig var inte ens A1 (tidigare kallad Honom, och siffran tillagd med tanke på att det finns fler som börjar på A) så mycket till tröst när jag hade sådana dagar heller. Innan allt fuckade upp sig, alltså. För det första är det tillräckligt långt till Malmö, även om det inte är något omöjligt avstånd. För det andra, mest viktiga, så hade han egentligen aldrig tid med mig, han hade alltid tusen andra saker på gång och jag var glad om han hade tid att ses en gång i veckan. Tänk vilka saker man kan inse i efterhand.

Men om vi säger så här; jag längtar sjukligt mycket till att den här månaden ska ta slut. Så att nästa kan börja och därmed också mitt nya liv. Förhoppningsvis.
Dessutom är det betydligt bättre med en dålig dag på en hel månad än en bra dag på en månad. Vilket det var en tid tillbaka.