Så kom ännu en sån kväll när tankarna och känslorna kväver en. När allt känns mörkt och ensamt, när man känner sig oduglig och otillräcklig och oönskad, då kommer de krypande.. Dock tänker jag inte på nåt särskilt just ikväll, utan kan mer känna hur ångestkänslorna vill ta över, hur jag kan sitta och känna mig totalt gråtfärdig utan att ha något att gråta över. Jag längtar något oerhört tills Jocke kommer tillbaka, det känns verkligen som att en halva av mig själv fattas, jag känner mig inte som mig själv. Allt har varit ganska deppigt sen han åkte i tisdags, faktiskt. Och när han är här känner jag mig hel och lycklig. Vilken tur att han kommer tillbaka på måndag eller tisdag redan, då.. :) Även om det känns som en evighet nu.
Jag har i alla fall tränat idag. Även om det inte blev så länge/mycket som jag tänkt, då de stängde en timme tidigare än vad jag trodde på lördagar. Nåja. Skönt ändå.
Min okrusidulliga vardag
5 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar