Mer Peace & Love

På måndag eftermiddag anlände vi till Borlänge. Köade en timme för att få våra armband, ytterligare minst en timme för att komma in på campingområdet med alla väskor som skulle kollas igenom, och sedan väntade vi andra där med all packning medan Madde och Jimmy gick för att få en tältplats. Vilket tog jag vet inte hur många timmar. Men allt visade sig vara värt det, med tanke på att vi fick en riktig superplats till våra tält, även om det var lite långt till bajamajor och vatten. Annars var det perfekt. Så vid elvatiden på kvällen kunde vi knäppa upp våra första öl/cider och sedan var festivalveckan igång.

Tisdagen och onsdagen gjorde vi inte så mycket vettigt. Solen sken från klarblå himmel och det var i princip vindstilla hela veckan. Så vi satt mest och svettades och solade och drack. På torsdagen började festivalen på allvar, och vi inledde med att se Carl Barât, och på kvällen Winnerbäck, Volbeat och lite Mötley Crüe. Till vår (i alla fall min) stora besvikelse ställde ju the Kooks in 2 dagar tidigare pga sjukdom. Winnerbäck körde akustiskt och väldigt fint på den här första av 3 spelningar. Volbeat ägde. Mötley var tråkiga och skärmarna funkade inte så vi gick hemåt mot campingen igen. Och fick höra nyheterna om Michael Jackson sprida sig.

Fredagen kretsade runt Pete Doherty och Babyshambles och senare på kvällen spelade Winnerbäck sin andra spelning, den rockigare varianten.

Lördagen sen blev det Miss Li, Anna Ternheim och sedan skulle vi egentligen sett Sugarplum Fairy också, men vi blev distraherade på vägen dit och satte oss och ritade dalahästar istället. Det var mycket roligare, faktiskt. På kvällen var det Winnerbäcks sista spelning, och nu med pompa och ståt. Riktigt härligt! Miss Li kom upp också, och de sjöng sin Om du lämnade mig nu. Så söt är han också, rodnar för jämnan.
Sedan såg vi det sista av Chris Cornell, vilket inte var så himla mycket att hurra för. Sedan Faith No More, som överrumplade alla och var riktigt roliga att se, även om vi enbart såg ett par låtar innan vi gick vidare till Pain. Som inte övertygade oss sådär jättemycket heller, tyvärr. Sparade de bästa låtarna till sist, när klockan var 2. Och de flesta redan gett upp och gått. Lite tråkigt upplagt.

I det stora hela var det en riktigt härlig och underbar festival, även om t.ex måndagen hade kunnat vara bättre upplagd så att det blev smidigare att komma dit. Men om jag inte har helt fel för mig var det 36.000 pers bara på campingen, och med tanke på hur många som kom redan på måndagen, det kändes i alla fall som hälften, var de kanske inte helt förberedda på det trycket heller. Men som sagt, det löste sig ändå. Och så glömde jag att nämna våra härliga grannar vi fick! Camp Skabb, som vi kallade dem. De var härliga, fick oss alltid att skratta. Och äcklas så smått.